Provar att springa loppet i stället

Jag har kört båda åren GBB varit igång. redan första gången kände jag att det här var det roligaste loppet jag kört ( och jag har kört mtb i tio år) Så annorlunda upplägg så annorlunda terräng. Spänningen vid varje depå. Hur länge har den där killen stått här, hur långt före mig är han i totalen, och hur långt efter mig startade den där killen vid förra depån. Har han kört ikapp tid eller ligger jag före? Ska jag sticka iväg nu tidigt så att han inte koll på mig eller ska jag vänta till han kör och försöka köra ifrån honom då? Så den största spänningen, vid resultattavlan i målet. Där kom ju sanningen fram. Och sen nästa dag. Så var det ju ännu mer spännande. Då hade man koll på vilka som var före och efter. Nu gällde det att behålla den kollen. Vilket ju inte gick så vid resultattavlan nu var det ju så gryyyymt spännande. Man hade en känsla men var den sann?

Så förra året. Då hade jag inte alls samma träning bakom mig och skippade hela tävlingstänket. Körde bara för min egen skull. Njöt av de härliga stigarna och galna upptågen. Snackade med folk efter banan. Visslade på Mr Hockey när han kom springande med cykeln på axeln efter att ha lyckats få fler punkor än han hade slang. Middagspartyt efter första dagen och att träffa lite folk som kört året innan. Kunde roa mig med att köra järnet utan att ha nån tävlingshets. Det var så skoj. Det också.

I år hoppas jag att min fotled blir lite gladare än den är nu så ska jag prova att springa loppet i stället. Om det blir hela själv eller delat med någon eller några andra löpare får vi se. Om foten inte blir bra så cyklar jag. För självklart ska jag vara med.

Tina Åbjörn, Örebro